Skriv nytt ämne ›› | Visa forumet Gluten och vete ››
| Av | Ledsen | |
| Gunilla | LedsenJag har just fått reda på att jag inte tål gluten. Har sett listan på allt som jag nu inte får äta och det känns oerhört jobbigt. Är jätteledsen! Hur kände ni i början? Ledsen skrevs januari 2002 |
|
| Gäst K (Gästkonto) | Hej Gunilla ! Jag känner igen mig. Har ännu inte vant mig med tanken ännu, men nu vet man iallafall vad det är för sjukdom man har ;-) Skrevs februari 2002 | |
| Linus | Hejsan Jag har varit glutenintolerant sen jag var ca 12 år, är idag snart 30. Idag känner jag inga som helst hinder av min allergi utan reser gärna, äter mycket ute o brukar hitta gott bröd i vissa bagerier. Jag vet att det känns tungt men det finns faktiskt en hel massa saker man fortfarande kan äta. Kämpa på! Skrevs februari 2002 | |
| Ingela | Du har faktist anledning att vara ledsen ,det ÄR inte lätt att vara glutenallergiker.Själv är jag det inte men väl vår dotter som haft det i 3 år nu.(hon var 12 när hon fick det så hon kände väl till allt det goda som hon nu ej längre kunde äta)Det är en omställning för alla i familjen men med en god planering fixar du det!Jag förstår dig så innerligt väl att allt känns jobbigt med restaurangbesök,utlandsresor ,skolmat m.m men tyvärr så måste du ta dig igenom det du har inget val och för det mesta går allting att lösa!!!! Sign."Luttrad o prövad mor.." Skrevs februari 2002 | |
| Johanna | Hej. Förstår att du är ledsen. Det tar lång tid att acceptera att man har en kronisk sjukdom. Jag är en av dem som inte har kraftiga besvär av min celiaki, jag mår aldrig illa om jag ätit fel. Det gjorde att jag i flera år "vägrade" att vara glutenintolerant. Inte så bra. Jag är fortfarande arg över att ha ett socialt handikapp men nu är jag van och snäll mot kroppen. Var det du också - inte fuska! Skrevs mars 2002 | |
|
| ||
| Nina | Hej! Jag förstår dig Gunilla! Jag har vetat om i 3 år att jag är glutenintollerant. Innan dess gick jag och mådde illa hela tiden. Så fort jag åt något mådde jag jätte illa. Och läkarna sade hela tiden att det var psykiskt. Till slut krävde jag att dom testade mig och det var en lättnad att äntligen få en diagnos. Jag har en sjukdom, visserligen obotbar, men jag är inte psykiskt sjuk. Jag kan säga att jag blev otroligt häpen över hur bra man egentligen kan må när man äter rätt. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gör idag. Och jag märker direkt när jag fått i mig "fel" mat. Det räcker med en liten smula i ett smörpaket så ligger jag dålig. Tyvärr så dålig att jag kräks och får springa på toa hela tiden. Men nu efter 3 år kan jag känna att jag gärna vill fuska med maten ibland, särskillt när min sambo och vår son äter pizza!! Finns inte något som jag längtar så mycket efter som en "vanlig" pizza från en pizzeria!!! Jag har till och med börjat gråta för jag tycker det är orättvist när dom äter pizza och jag får äta annat. Men å andra sidan vill jag inte gärna ligga av illamående. Och jag har sådan tur att min sambo förstår mig. Så dom äter bara sådan mat när jag inte är hemma. Tänk på att det är bättre att må bra än att må illa! Det finns mycket gott som är glutenfritt!!!!!! Lycka till!!! *kram* Nina Skrevs mars 2002 | |
| Maja | Hejsan! Jag var också ledsen ibörjan av min diagnos, kan även känna mig ledsen ibland nu med. Men nu när det har gårr ca ett halvår sedan jag fick reda på vad som var fel så har jag börjat att se möjligheterna istället för hinderna, tänk på det som du kan äta och det är faktiskt mer än vad man kan tro. Jag bakar en hel del, så om du tycker att det är kul så rekomenderar jag dig att göra det, det kan vara en aning knepingt men tills slut så lyckas man och då är blir det lite roligare när man faktiskt kan äta nästan samma som alla andra! Hoppas att du snart känner dig bättre och gladare! Kram: Maja! Skrevs juli 2002 | |
